fredag 13 oktober 2017

Veckans rubrik: Klippdockor

Å, en av min barndoms stora fröjder, det var klippdockorna. Tillsammans med ”styckena” - som vi skåningar kallade bokmärkena eller glansbilderna - så var klippdockorna kära samlarobjekt. Hade man bara en klippdocka i lagom styv kartong så kunde man i vanligt papper klippa ut egna kreationer och i fantasin låta dockan delta i alla slags äventyr och festligheter. Stycken bytte man med väninnor men klippdockorna var ens alldeles egna och jag brukade leka ensam med dem. Vackra flickor som man kunde klä i flotta balklänningar och spädbarn som fick gulliga sparkdräkter var favoriter.

Jag gissar att klippdockorna blev omoderna ungefär vid Barbiedockornas intåg på arenan. Jag såg dem först i USA 1962 och tyckte de var gräsliga men har ju förstått att småflickor blev alldeles förförda. Klippdockorna var ett billigt nöje, ingen kunde skära guld med täljknivar på dem och reklamens makt är oerhörd. 

Jag säger inte alls att barn ska nöja sig med kottar och klippdockor men ibland går det för långt med leksaker - och andra prylar - en masse. Max Gustafsons satirteckning tycks mig inte särskilt överdriven.


En fin klippdocka hittade jag på nätet. Det står inte vem som gjort den men det borde vara Ingrid Vang Nyman som ju illustrerade Pippi. Om nu inte någon bara snott barnansiktena och sen gjort kläderna.





tisdag 10 oktober 2017

Återkomst och lördagstema: 2037

Det blev ett låångt uppehåll i bloggandet helt oavsiktligt! Det liksom bara inte ville sig men nu hoppas jag komma igång igen med lördagstemat som denna veckan är en framtidsspaning.

En sak är nog klar, 2037 är jag inte med längre för jag blir säkert ingen 100-årsbloggare. Dessvärre är jag inte heller klimatoptimist så min bild av hur det ser ut i världen om 20 år är rätt dystopisk. Jag tror klockan slagit 12 för länge sedan trots alla  varningsrop som tyvärr klingat ohörda. De optimistiska toner vi hört med Parisavtal och annat tystnar allt mer och med Trump i USA, Erdogan i Turkiet, alla indier som skaffar egen bensinbil, accelerande kortsiktiga miljöförstörelser av skog, hav och jord, fortsatt kärnkraftsutbyggnad i många länder falnar i alla fall min optimism. Om inte Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima räcker, om inte tilltagande väderkatastrofer räcker, om inte galopperande extremnationalism räcker - vad ska då till för att mänskligheten ska besinna sig?

Som en blinkning till förra veckans tema, Blek, vilket jag missade, konstaterar jag dystert att eftertankens kranka blekhet lär komma för sent. Problemen kommande generationer står inför har bara börjat.

Samtidigt harvar jag på i min egen vardag med solceller på taket, ekomat i köket, sopsortering, flergångskasse och potatisland i trädgården. 



fredag 13 januari 2017

Veckans rubrik: Börja om från början och Vintervila

Att börja om från början har varit och är första åtgärd när det kör ihop sig i den digitala världen. Förr var det mest i sällskapsspel man fick börja om, som i Fia eller Monopol när man hamnade på fel plutt eller ruta. Nu är det när datorn, skrivaren, iPaden eller smartfånen hänger sig. Räcker det inte med vanlig omstart så finns det TVÅNGSAVSTÄNGNING och TVÅNGOMSSTART också. Man får vara glad att de moderna bilarna med sina "svarta lådor" inte kräver att man ska återgå till startorten när man fått motorstopp 50 mil hemifrån.
I sanningens namn ska sägas att det blir alltmer sällsynt att manickerna hänger sig men häromdan ringde en kompis som försökt skriva ut en bilaga från eposten utan att lyckas trots många upprepade försök att övertala skrivaren. "Har du startat om skrivaren?" Nej, det hade hon inte tänkt på. Efter omstart fick hon sin utskrift meddetsamma. I väldigt många exemplar...... 
En annan kompis meddelade dystert att hennes iPad hade döden dött. Men, si, knepet med tvångsomstart fick även den på rätt köl. Det gäller bara att veta hur och komma ihåg att pröva.
Jag tänker också på alla de gånger jag gjort fel när jag sytt eller stickat och måste sprätta eller riva upp och börja om från början. I de fallen lider jag av en tvångsidé; innan jag sen slutar måste jag ha hunnit dit jag skulle varit om jag inte gjort fel! Det har genom åren blivit ett antal sena nätter innan jag kunnat gå och lägga mig.



Vintervila gäller väl mest växtligheten - annars är ju vintern den mest intensiva säsongen för både arbete och kulturliv. Men just därför är jag glad att trädgården ligger i dvala vid den här tiden så att man har tid att ägna sig åt just kultur. Som t ex att ta med gudbarnen på opera i Malmö och se Snödrottningen. Fika var förstås också obligatoriskt i den vackra foajén.





Att dvalan inte är total visar sig förstås, bl a blommar den vita julrosen för fullt i rabatten. Sen gissar jag att det pågår aktivitet inne i vissa knoppar som ända sen i höstas förbereder sig för att explodera när  vårsolen värmer tillräckligt. Nog händer det saker nere i jorden med alla lökar, inte minst undrar jag vad min vitlök har för sig. 
Sånt man INTE vill ska pågå är ju mördarsniglarnas väntan på att få attackera. Maken uttryckte häromveckan en stilla förhoppning om att mördarsniglarna skulle frysa ihjäl i den plötsliga stränga kylan. Ha, säger jag cyniskt, de bara kryper längre ner! Sommaren lär visa vem som får rätt.


Att växterna har en klocka är ju uppenbart. Julkaktusen vet att det är dags att blomma så då gör den det.


Men klockan kan gå fel som t ex hos en av mina agapanthus som aldrig blommade i somras utan kom igång  först efter att den via växthuset kom in i uterummet i november. Och det kommer fler knoppar nerifrån! 


Så, tja, vintervila för vissa, inte för andra!



tisdag 20 december 2016

Veckans rubrik: Bedja

Tove ber oss att filosofera över begreppet Bedja denna veckan.
Människan har i alla tider bett allehanda gudar om sånt hon vill ha: gott liv, skördelycka, mat för dagen, rikedom och framgång, ja, allt. Likaså ber hon om att få slippa krig och örlig. 
Huruvida någon av alla dessa gudar genom tiderna verkligen bönhört någon ska jag inte här diskutera.
Men att någon välvillig gud i dagarna bönhör t ex folket i Syrien kan väl ingen tro.

Litet kul tycker jag det är med alla typer av påhitt att rationalisera bedjandet med bönemaskiner, radband, vimplar, rökelse och andra sätt att skicka meddelanden till gudarna utan att egentligen anstränga sig själv. Det underhåller i alla fall konsten med alla dessa vackra föremål.


En annan mera jordnära företeelse är att be andra människor om hjälp. Uråldrigt är tiggeriet som vi i vårt land i stort varit förskonade ifrån under snart 100 år fram tills nu. Jag träffade nog först på öppet tiggeri i Ryssland strax efter Sovjetunionens fall och upplevde det mycket obehagligt när små smutsiga barn klängde på mig och högljutt krävde pengar. I Kina har jag sett dessa krymplingar exponera sina vanskapta lemmar för att beveka givare och numera likaså här hemma. I min barndom såg jag ofta skylten "Bettleri förbjudet" på lägenhetsdörrar i trappuppgångar där mina kamrater bodde. Då visste jag inte ens vad det betydde. Den framväxande välfärden med solidaritetsperspektiv gjorde tiggeri allt mera sällsynt och obehövligt. Men utvecklingen går inte bara framåt.
Att vi nu har migranter från huvudsakligen Rumänien som stillsamt tigger utanför butikerna vittnar om hur diskrimineringen mot minoriteter som romer fortfarande är ett  stort problem som inte löses med förbud. Huruvida man lägger en slant i koppen de håller fram eller inte är den resandes ensak men jag upplever att de som anser att man inte ska ge något är de som är mest  ivriga att tala om för oss som lägger en slant att vi gör fel.


Idag har jag ringt två samtal för att be om något. Jag vill INTE ha reklam-sms till min mobiltelefon och nu kommer det sådana ideligen. Det står sist i meddelandena hur man ska kunna avbeställa dessa men det har jag aldrig fått att fungera så nu ringde jag direkt till två av företagen och bad snällt om att få slippa. Det återstår att se hur mina böner blir uppfyllda!


Att be om att alla ska få en god jul kan inte vara fel. Alldeles särskilt skulle jag vilja be alla föräldrar att inte dricka sprit i jul så att deras barn i framtiden ska kunna se tillbaka på glada barndomsjular!
PS. Alla bilder är från nätet.

måndag 19 december 2016

Veckans rubrik: Bida

Tove, som håller i taktpinnen i december, föreslår Bida att fundera över. 
Nog har ordet bida något ominöst över sig, dvs olycksbådande. Bidar sin tid gör den som har ett ont uppsåt och inväntar det rätta ögonblicket att slå till. Intet ont anande traskar omvärlden ansvarslöst och glättigt på medan den bidande ruvar på sin hämnd och förbereder sig lugnt inför den katastrof hen tänker utlösa. Fällan gillras, den som gillrat den drar sig tillbaka och bidar sin tid - PANG, fällan slår igen.


måndag 5 december 2016

Veckans rubrik: Absolut

Jag tänker absolut inte be om ursäkt för att jag inte i tid prioriterat förra veckans rubrik - igen. Tove har hittat på den!
Under min utbildningstid gjorde vi en del laborationer där "abs alk", dvs absolut alkohol användes, fråga mig inte till vad. Absolut alkohol är alkohol med högst 1% vattenhalt, således inte helt absolut. 
Till desinfektion är 40-50-procentig sprit bäst, inte abs alk.

En gång i tiden hette vanligt svenskt bonnabrännvin Absolut rent brännvin (som innehåller 40% alkohol men uppenbarligen ingen smuts(?) men döptes sedermera om till Renat. Sen fick man för sig att sälja detta brännvin utomlands och så var Absolut vodka uppfunnen och krängs sedan ett antal decennier i en designad flaska till förvillelse lik en gammaldags medicinflaska i formen. Snacka om att lura konsumenter som vill vara litet fina i kanten.

Själv är jag sk absolutist av födsel och ohejdad vana. Men inte heller i det fallet är det på riktigt absolut eftersom vissa födoämnen kan innehålla en låg procent alkohol alldeles av sig själv och jag dricker emellanåt drycker med alkoholhalt som lättöl har.

Så det som betecknas som absolut måste alltid misstänkas vara relativt absolut - om uttrycket tillåtes.


Somliga kanske tar en sked brännvin som medicin - är det därför vodkaflaskan ser ut som den gör?


lördag 3 december 2016

Veckans rubrik: Arom

Tove kände kanske något i luften när hon hittade på arom som veckans ämne.
Pettaskarin har tidigt i veckan skrivit om kaffearom så inspirerande att man rusade till köket och lagade till en kopp på direkten!
Min första tanke på arom blev det ord som står i så många innehållsförteckningar: aromämnen. Man frågar sig oroligt vad det egentligen är. Inte blir man mindre orolig heller när man läser på Livsmedelsverkets hemsida: http://www.livsmedelsverket.se/produktion-handel--kontroll/produktion-av-livsmedel/aromer-enzymer-och-berikning/aromer/

Dessvärre är det också så att man kan bli så tillvand av en kemisk arom att den naturliga som ska efterliknas inte tycks smaka lika gott! Själv tyckte jag länge att vaniljsås på riktig vaniljstång var klen i smaken jämfört med den gjord med det vi kallade vaniljsocker men egentligen var vanillinsocker, dvs med vanillin gjord på granträ! Den sorten var jag ju uppväxt med; äkta vanilj var alltför dyrt. Numera är det för mig tvärtom, den ljuvliga smaken av äkta vanilj vinner med hästlängder över det skarpa vanillinet.

                                                                           

Det gäller att läsa på etikett och innehållsförteckning!
Simma lugnt i adventstider!