Lördagstema: Nyckel

Nycklar kan vara allt från ett metallföremål att låsa upp dörrar med, ett plastkort eller ett inopererat chip(!) för samma ändamål, klaven på ett notpapper till abstrakta redskap för att ta sig in i otaliga gåtor, koder, kunskaper eller filosofier.

Min egen högst metalliska knippa (med uFindern hittar jag nycklarna när jag förlagt dem, vilket jag ideligen gör).

Jag väljer att berätta om mannen som med smart matematik hittade nycklarna till Tysklands chiffersystem så att motståndarna i flera år kunde veta i förväg vad tyskarna skulle företa sig. Han var engelsman och hette Alan Turing. Hans arbete anses av många ha förkortat andra världskriget med omkring ett år.
Turing arbetade också med utvecklingen av datorer och det som kallas artificiell intelligens.

Hans öde blev tragiskt. Han var homosexuell, vilket var kriminellt i Storbrittanien vid den tiden. Han fick välja mellan fängelse och destruktiv hormonbehandling och valde det senare. Hans liv blev outhärdligt och 1954 begick han självmord genom att äta ett äpple han sprutat in cyanid i. Detta och hans datorintresse har gett upphov till en spridd myt att Apples logga, äpplet med ett bett i, skulle ha ett samband med Turing. Sanningen, som den berättas av reklammannen som ritat loggan, är att bettet lades till för att han ville tydliggöra att det är ett äpple och inte ett körsbär. Äpplet, med och utan bett, presenterades för Steve Jobs som valde äpple MED bett. Mer om Alan Turing står att läsa här hos BBC även om man inte kan se programmen.

Dagens logga.

Det första Apple-äpplet

Inte förrän 2013 fick Alan Turing officiell upprättelse av den brittiska staten.

Nyligen kom en film om hans liv, The imitation game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Typiskt nog har det pratats mycket mer om denne - i och för sig intressante -  skådespelare än om Turing när filmen recenserats. Säkert sevärd, den har redan nominerats till 8 Oscars. Kommer man inte iväg på bio visas den förhoppningsvis i TV vad det lider.

70-årsminnet av Auschwitz befrielse högtidlighålls i kommande vecka. Filmen Schindler's list visades i SVT som en upptakt till alla de minnen som kommer att aktualiseras. Nog borde alla dessa berättelser även vara en nyckel till att begripa vart allt hat som florerar mellan olika grupper i världen och inom länder, inte minst vårt eget, kan leda!

Nyckel till övriga lördagsbloggare finns i högerspalten! F ö kan det vara dags för att fundera på om just DU vill ta taktpinnen i februari!

Olika kassor....

.....gäller i Stockholm - och säkert på många andra håll, inte minst i Malmö där jag satte en rejäl rova i mellandagarnas frost - vad beträffar kostnader för brutna armar och ben (bortsett från ännu värre skador) p g a halka. Städer och/eller fastighetsägare lämnar över notan till landstingets sjukvård och medborgarnas egna plånböcker istället för att bekosta röjning av trottoarer, hållplatser och perronger.

Några dagar i huvudkommunen förra veckan innebar rejäla inskränkningar i rörelsefriheten för  fotgängare om man inte ville riskera liv och lem antingen genom att halka på de isknöliga gångbanorna eller genom att bli påkörd på de välrensade körbanorna.

Enligt lokalnyheterna rådde följdriktigt totalt kaos på alla akutmottagningar.
När jag steg av spårvagnen vid Nordiska Museet övervägde jag allvarligt att åka tillbaka till T-centralen genast. Men jag ville ju till museet! Hela den stora planen fram till trappan var iskana. Tidigare försök att halkbekämpa med vasst grus var nu helt inneslutna i isen, inget på ytan (precis som på alla andra ställen, f ö). En lång stund stod jag och funderade på om jag kanske kunde lägga mig ner på alla fyra och krypa till trappan. Men med större omsorg om kläderna än om liv och lem stapplade jag sedan iväg. OK, broddarna hade jag glömt hemma men jag hade rejäla kängor med grovt mönster och gummisulor med krossat glas i för just halkigt underlag. Men på detta hjälpte inte ens detta, oklart om broddar hade lagt till något avgörande.
En av stadens ansvariga hävdade  i TV att entrepenörerna jobbade för fullt. Jag såg INGEN som ens försökte hacka is nånstans. Det hade nog staden glömt att beställa i upphandlingen.
Enligt uppgift har i alla fall en stad en klokare strategi, nämligen Karlskoga. Där lär man röja gång- och cykelbanor först, gatorna sist. Inte minst är det en jämlikhetsåtgärd; det är nämligen fr a kvinnor och barn som går och cyklar, fler män åker skyddade i bilar med vinterdäck.

Trots denna synnerligen irriterande inskränkning i min rörelsefrihet lyckades jag ha några riktigt trevliga dagar med vänsamvaro, utställningar samt opera- och konsertbesök. Shoppandet blev rudimentärt trots alla reor. Hos Gudrun Sjödén fanns massor av frestelser - alla i fel storlek. Det blev billigt. De fina reflexerna jag letade efter på Designtorget och i Modernas butik var slut (ha, jag har hittat dem billigare på nätet!) och den första vettiga väskan till min nuvarande iPhone var för dyr (nära 3000 pix på Mulberry, nej tack!). Har nu hittat en ännu bättre på Kullanders i Malmö till bråkdelen av priset, made in Sweden, t o m.

Föredrar att ha telefonen i en axelrem eftersom jag sällan har en lämplig ficka.

Operan jag och vänner bevistade var Trollflöjten. Den har jag sett i många varianter, mer eller mindre fantasifulla och färgsprakande. Den här var scenografiskt ganska grå men verkligen fantasifull, till den grad att jag begrep ännu mindre än vanligt.
Själva historien är ju redan den synnerligen knepig nog men vad ett klassrum som genast fick en att tänka på Peter Tillbergs målning "Blir du lönsam, lille vän?" skulle ha för funktion gick mig förbi.

Skillnaden mot operans scen var att personerna satt vända åt andra hållet.

 Hela prologen gick också en stor del av publiken förbi bildmässigt eftersom den försiggick framför orkesterdiket och då var helt utom synhåll för i alla fall oss plebejer på andra raden. Mycket märkligt. Annars var det lagt mycket på den humoristiska sidan med inlagda skojiga kommentarer. 
Ett mycket trevligt återhörande och -seende var Jens Persson, baryton, som Papageno. Jag såg honom i Malmö Operas La Traviata-turné häromåret och han gjorde en fin Guglielmo i Skånska Operans Cosi fan tutte i somras.

Bloggvännen K kunde guida mig på en intressant och fantasiväckande skulpturutställning på Moderna Museet eftersom hon sett den förut med proffsguide och vi hade massor att prata om även över den goda lunchen där. Den dagen hade ett störtregn under natten töat bort en hel massa av isen och det gick betydligt lättare att ta sig fram än dagarna dessförinnan.

Hur Charles Rays traktor är tillverkad kan man läsa om i broschyren jag länkar till ovan. Man baxnar!

Nej, det är inte ballonger utan stål så det lönar sig inte att försöka sticka hål på Jeff Koons hund.

Katharina Frischs knallgula madonna är en gammal bekant från MoMas skulpturträdgård. Hon lär figurera litet här och där i världen.

Här står hon med "kompisar" i MoMas trädgård med min älskade ryggrelief av Matisse synlig i bakgrunden.

K hade även tipsat mig om Jimmy Nelsons utställning på Fotografiska och den var verkligen en stor upplevelse. Han vill dokumentera minoritetsfolk innan de helt försvunnit och låter dem posera så som de vill vara när de är uppklädda och fina. En ca 15 minuter lång film om projektet i Mongoliet är helt fantastisk. Den som är nära Stockholm har chansen att se utställningen till den 1 februari!

Fotografiskas restaurang är också att rekommendera.

Tåget upp till Stockholm gick precis efter tidtabellen och i njutbar tyst kupé och välfungerande trådlöst internet. Intercitytåget hem hade ingen tyst kupé, inget internet och inga uttag att ladda mobiltelefoner i. Det klarade inte heller tidtabellen men det var inte vare sig Banverkets eller SJ:s fel denna gång. Vi blev drygt två timmar försenade från Nässjö eftersom någon desperat stackare valt att ta sig av daga på spåret. Mest synd tycker jag det är om lokföraren i dessa situationer men hen tas ur tjänst genast och en del av förseningen beror på hur fort det går att få fram en ersättare.
Konduktören såg rätt trött ut också, det blev ju en lång arbetsdag. Många medpassagerare var irriterade och undrade över sina anslutningar, folks mobiltelefoner laddade ur, ungar kinkade, spillde ut floder av läsk, slängde pasta på golvet och bråkade med syskon. Många lät barnen spela på mobiltelefonerna och sen var batterierna slut när de behövde ringa och meddela sen ankomst.                                

Jag hade inte bråttom och gott om batteri i telefonen och kunde bisträcka en resenär som laddat ur så att hon kunde ringa sin skjuts.
Maken, som torrt konstaterat att jag skulle hämtas mitt i Rapport, kunde nu lugnt se både Rapport och Aktuellt innan jag behövde skjuts.  
Jag skickade också en tanke till den gång för väldigt många år sedan när ett tåg från Stockholm havererade och tog sig i promenadtakt till närmsta station där vi alla blev avvälta. Kön till den stationens enda telefonautomat blev lååång.... Efter en frostig väntan  knyddes vi allihop in i nästa södergående tåg där det inte fanns några lediga sittplatser.  Upplevelsen i förra veckan var en västanfläkt jämfört med detta.

Lördagstema:Skräp

Denna veckan riktar vi blicken mot skräp.
Skräpigt hemma är inte detsamma som smutsigt men nästan lika tråkigt. Om det är skräpigt måste man först röja upp innan man kan få bort smuts och det är röjandet som är så dödande trist, åtminstone tycker jag det.
Mitt liv omges av pappershögar där det allra mesta är skräp men det KAN ju gömma sig något av värde att läsa igenom innan det förpassas till tunnan för brännbart skräp. Det gäller "bara" att ta sig i kragen och sortera. Allt för ofta förlorar jag mig i läsning av något hel- eller halvintressant och så blir merparten av högen kvar tills nästa gång.

Skräpmat är ett eget kapitel. Chips (=förstörd potatis), läsk(=flytande socker + färg + syntetiska aromer) och det mesta godis hör helt klart dit. Hamburgare, varm korv och pizza brukar också räknas dit men det kan kanske diskuteras eftersom det beror på vilka ingredienser man använder. En god och rejäl korv med riktigt potatismos anser inte jag vara skräp medan en sladdrig korv med vaddliknande bröd är. Pizza kan definitivt vara god, närande och vettig mat likaväl som flottig skräpmat med fuskskinka.

Skräp?? Ser rätt nyttig ut, tycker jag.

Skräp som folk slänger omkring sig i naturen eller på gatan är ett elände som borde upphöra omedelbart! Inte förstår jag heller varför man över huvud taget beter sig på det viset. HUR kan man få för sig att släppa cigarettpaket, fimpar, choklad-och glasspapper där man står eller slänga ut det genom bilfönstret?? Enligt dem som arbetar med att städa upp efter lortpellarna är cigarettfimpar det vanligaste gatuskräpet. Det räknas i många ton! Är syrebristen i hjärnan som rökningen orsakar så total att många rökare inte kan ta med sig sina egna sopor?

En mig närstående person bor nära en busshållplats i en storstad. Gatukontoret måste städa två gånger varje dag för att gående inte ska tvingas vada genom drivor av fimpar, diverse pappersomslag, tidningar, kaffemuggar och annat skräp.

Ett allt vanligare fenomen är de i plast väl inknutna hundlortarna som sen slängs på trortoarer, i planteringar och t o m längs skogsstigar. Jag tar mig för pannan..... Hur ser det ut hemma hos alla dessa nedskräpare? Under ett nyligen avslutat besök i Stockholm såg jag en knallrosa, välknuten hundbajspåse, senaste mode i branschen, eller?

Det kunde varit jag men det är en annan författare...

En ofantlig massa skräp hamnar i naturen och orsakar lidande och död, både direkt och indirekt. Djur fastnar och skadar sig och går en ömklig och plågsam död till mötes, de äter plastbitar och svälter ihjäl eller blir förgiftade. Sk spökgarn fortsätter att fånga fisk som  sen dör. Exemplen är otaliga.

När jag vandrar runt i butiker och på marknader slås jag ideligen av de mängder skräpprodukter som erbjuds. Urdåliga leksaker, värdelösa verktyg och hushållsartiklar och vanvettigt fula
sk "prydnadssaker".  

Ja, världen är verkligen full av skräp!

Lördagsrubriker och deltagare står i spalten till höger!
Alla bilder är hämtade från nätet.

Lördagstema:Romantik

1800-talet är i konstarterna det romantiska seklet, i musiken är väl Beethoven pionjären men själv upplever jag nog Chopin som den store romantikern. Wagner lämnar jag gärna därhän...

1800-talsmåleriet frossar i romantik och inte minst i nationalromantik liksom arkitekturen som dels försöker återknyta till (icke i verkligheten existerande) "fornstora" dar (Karl XXI:d likfärd och diverse offentliga byggnader) och naturromantik (Carl Larsson och Skagen)! Mycket är dock synnerligen vackert, själv är jag svag för ryskt 1800-talsmåleri där även ganska realistiska bilder av elände har ett romantiskt skimmer över sig.

Ilja Repins Pråmdragarna

Litteraturen och poesin med Geijer och Tegner är mer än jag orkar med numera, kanske tog OD:s gräsliga trappsång i Uppsala knäcken på  mig i det avseendet.

Romantisk, ja. Ni vet, sommarnätter med fullmåne och nån att vandra hand i hand med. Frieri på knä, litet suddiga bilder och blommiga klänningar med volanger.
Jag vet inte vad unga människor idag har för slags förväntningar på vad som kommer efter de ljuva sommarnätterna men jag måste medge att jag höjde ett ögonbryn när en ung mor med två blöjbarn berättade varför hon skulle skiljas. "Det finns ingen romantik kvar"!
Jag kan bara hoppas att det inte var en förskönande omskrivning för något mycket värre - men det kanske det var. Men tror jag inte att tillvaron med två småbarn för två arbetande föräldrar ger särskilt mycket utrymme för vardagsromantik. Förhoppningsvis kan det ta sig igen efter några år till; om man orkar vänta, vill säga.
Enligt min erfarenhet är vi kvinnor ofta litet mer romantiskt sinnade än män. Ibland kan det leda till besvikelse men borde kunna överbryggas med litet bättre kommunikation.  Förmodligen blir man även litet mer krass och mindre romantisk med åren!

Isak Levitans En solig dag

Nästa vecka skriver vi om skräp! 

Lördagstema: Min musik

I januari är det jag själv som står för ämnena och först ut är Min musik.
Den som läst min blogg förut vet att jag är operanörd men jag tycker om annan musik också. Jag är allätare av klassisk instrumentalmusik, både gammal och nyare. Körverk, visor och folkmusik ligger också bra till liksom vissa typer av jazz. Visste ni förresten att Beethoven har komponerat ett verk som låter precis som jazz? Jag vet inte vad det heter och hittar det inte, kanske nån annanvet? Jag har bara hört det en enda gång men effekten var slående!

Jag gör förstås så gott jag kan för att värva fler operavänner och lyckas ibland, ibland inte. Tristast är de som, utan att någonsin ha vare sig sett eller hört operamusik vet att det bara är fetknoppar som skriker och galer. Helt OK är de som kommer med och sedan säger att "det var trevligt men inte min tekopp". Jag går inte på fler rockkonserter heller och åker inte till Hultsfreds- eller Roskildefestivalen. Var och en har rätt till sin åsikt även när det gäller musik.
Därför blir jag väldigt irriterad på folk som tror att alla gillar just deras musiksmak och låter den ljuda över hela stranden eller bostadsområdet när det är vacker väder och alla vill vara ute. Eller parkerar bilen med öppna spjäll och rutor.

Maken och jag går tillsammans på konserter, ibland med operasolister t o m, men hela operor vill han inte komma med på. Ett tag sa han att personalen gott kunde hålla tyst medan orkestern spelade. Dock hittar jag honom ofta framför sin dator med operamusik påkopplad även om han inte kan avgöra att det t ex är Jussi som sjunger!

Men det ska böjas i tid det som krokigt ska bli så gudsonen, 6 år, fick i julklapp att följa med till Malmö Opera och se Hans och Greta. Det föll mycket väl ut. Han sjöng redan på väg till tåget hem och hemma sjunger han små stumpar för sin mamma och lilla syster och regisserar dem att utföra scener som han berättar om. Får se vad vi kan hitta på nästa gång...

Av operaartister har jag många favoriter, både forna storheter som finns inspelade och dagens aktiva. 
Våra egna går inte av för hackor, Jussi Björling, Birgit Nilsson och Nicolai Gedda, t ex. Apropå Gedda, så nämnde Placido Domingo nyligen i en intervju att Gedda var den ende operaartist han någonsin känt som faktiskt inte hade rampfeber innan han skulle in på scenen. Annars är meningen den att den som säger hen att inte är nervös ljuger.

En här i Sverige inte längre så känd operaartist är Kathleen Ferrier, engelsk altsångerska. Hon är en genialisk Mahlertolkare. Turligt nog finns det många inspelningar från hennes korta karriär; hon dog i bröstcancer bara 41 år gammal 1953. Ett exempel från Kindertotenlieder:



Vill man lära sig något om vad som gör en framstående tenor är här en utmärkt film:



Min enda invändning mot filmen är att inte Jussi nämns!

Vilken musik är din? Må ni alla få ett härligt musikaliskt 2015, vilken sort ni än föredrar!

Månadens teman finns i spalten till höger, liksom övriga deltagare.

Var sak har sin tid....

Alla epoker tar slut på ett eller annat vis.
Ridskolan i vår by där min första häst började sin tid med mig drevs helt ideellt ända från början. Entusiastiska ryttare byggde om stall och lada på den gamla nerlagda gården till spiltor, boxar och ett litet, men dock, ridhus. Paddock anlades på gården och staket sattes upp kring de hagar man fick disponera. Kommunens insats var, såvitt jag jag förstår - jag var inte med på den tiden - att upplåta marken och låta klubben arrendera.
Bostadshuset, ett vackert trähus, typiskt för bygden, har så länge som jag bott här (36 år) varit dagis med en stor härlig park och hästar på andra sidan staketet.

För ett par år sedan klarade inte klubben längre ekonomin. Det hade länge gått på skruvar. under 90-talet föll elevantalet när alla familjer inte hade råd till terminsavgiften. Kommunens aktivitetsbidrag räckte inte långt, hästarna måste ha mat, staketen måste underhållas, ja, ni vet. Alla frivilliga krafter slet. Till slut blev kvaliteten på det hela inte vad den varit och borde och ridskolan lades ned för ett par år sedan.

Orten har en ganska flådig idrottsanläggning med isbana, eget hockeylag, simhall, ett flertal andra lokaler för innebandy och ett antal andra sporter. Sen finns flera stora uteplaner för fotboll, både gräs och grus med belysning. fina staket och ständigt nyklippt och nykritat sommartid.Allt detta kostar förstås skjortor att underhålla.

Det kommunen lagt på ridskolan är kaffepengar. Aldrig något underhåll av vare sig botten i ridhuset eller sladdning av paddocken. Där har småflickorna fått gå och kratta och skyffla grus. Nej, jag vill inte gnälla, bara konstatera fakta. En sport som huvudsakligen utövas av flickor får inga pengar. Under några år var jag sekreterare i styrelsen och hade kontinuerlig kontakt, skriftlig och muntlig, med kommungubbar (ja, gubbar) som nickade förstående och gjorde ingenting. I många år jobbade vi för att antingen på plats bygga större ridhus eller få tillgång till annan anläggning på orten och förslag saknades inte. Bara vilja från kommunen...

Det allra sorgligaste är att även föräldrar gjorde stor skillnad på söner och döttrar. Vi som jobbade med ridklubben såg hur söner som spelade ishockey ideligen skjutsades till träning och matcher i full mundering medan döttrarna kom till ridhuset cyklande eller traskande. Någon eldsjäl i klubben förbarmade sig över flickor som ville tävla med andra klubbar och hjälpte till med egen hästsläp och massor av tid, bara några enstaka föräldrar ville hjälpa sina döttrar.

Vår klubb har fostrat flera duktiga tävlingsryttare, däribland syskonen Brink, Carina och Jan. Många andra ungdomar har haft en utmärkt fritidsgård och lärt sig ha kontakt med och ansvar för djur.
Dagisbarnen har kunnat se hästar på nära håll varje dag.

Nu är epoken definitivt slut. Hela gården är riven, inklusive boningshuset där dagis varit inhyst. Jag orkar inte ens fotografera eländet. Enligt uppgift ska ett nytt dagis byggas, det låter ju bra.
Men en gång såg det ut så här när eleverna hade uppvisning:

Ridhusbyggnaden, den gamla logen, skymtar till vänster, dagiset är det gula huset till höger.

Ridsugna barn och ungdomar måste numera åka flera mil för att gå på ridskola. Jag vet inte hur många från byn som gör det men knappast de över hundra per termin som en gång kunde gå eller cykla hit.