En ny kärlek!

Jag har tappat exakta räkningen på hur många somrar jag återvänt till Meråker i Norge för en fjälltur till häst men det är 17 eller 18 år nu. Det är beroendeframkallande, helt enkelt! Människorna jag träffar år från år är goda vänner och vi har massor att prata om. Varje år gör jag också nån ny bekantskap bland dessa positiva personer som beslutat sig för att rida i fjällvärlden.
I många år fick jag rida samma häst, Skuggi, men han råkade ut för en olycka och fick hastigt avlivas för några år sedan. Honom glömmer jag aldrig och sörjer honom djupt. Jag har ridit olika hästar de tre senaste somrarna, alla trevliga och bra men ingen som Skuggi. MEN nu har jag hittat en ny kärlek, Straumur, 8 år och bara SÅÅ fin!
Mjuk och behaglig att sitta på och med klar tendens till teleskop-ben, liksom Skuggi! Med teleskop-ben menar jag att han jämnar vägen för ryttaren. Man ser att det är ett hopp ner och bereder sig på det men det kommer inget! Hästen har sträckt ut frambenet så långt att man inte upplever nivåskillnaden! De flesta hästar jag ridit har inte förmågan utan man känner tydligt stöten neråt. Straumur är ung, han kommer att ha fenomenala teleskop-ben om några år, var så säker!
Ridturen i år var lyxvarianten med dagsturer och återkomst till stuga med dusch och bekvämligheter varje kväll och goda middagar tillsammans med kära vänner. Väder i alla varianter från åska, hagel, ösregn, duggregn, klar sol och litet lagom moln har förekommit. Insektsplågan har nästan uteblivit helt, jag har nog inte sett mer än 10 mygg.
Tiden går som alltid alldeles för fort och, vips, är det dags att resa hem igen.
Ska du inte med nästa år, njese? Jag skulle gärna dela med mig av den här fantastiska upplevelsen!
Bilresan upp och ner har också gått i varierande väder. Jag sover över på vandrarhem någonstans i Dalarna, det blir ungefär halva vägen. Jag brukar försöka äta lunch i Vålkojan i Vemdalen både på upp- och nervägen. Det är en gourmetrestaurang med flera fina utmärkelser och ligger mitt i vildmarken! På uppvägen blir det tidig lunch, på nervägen en senare.
På hemvägens andra dag intog jag min lunch på Medevi Brunns Värdshus och hann med en liten sightseeing med brunnsdrickning dessutom.

Efter åtta dagar var det skönt att komma hem till gubbe, katter och egna hästen. Oj, vad det har växt i trädgården på en vecka! Somt har blommat över, annat står i sitt vackraste flor. Det är hög tid att plocka krusbären och nog tid att skörda vitlöken.
Men i morgon ska vi på fest!